Ninas

Jag har de senaste 5 åren (Bloggen försvann dock 2008) uttryckt mina känslor på denna elektroniska portal.
Jag har delat med mig av sorg, hat, glädje och en massa onödigt dravel.
Jag älskar min blogg- men när jag begränsar mig och mina känslor, vilket har hänt de senaste veckorna, så känns inte bloggen som mig längre.
Det här är min kanal utåt, på gott och ont. Gott att jag får rensa tankar, ont ingen annan får komma till tals. Jag vet att jag har sårat folk genom den här bloggen. Oändligt mycket. Å ni ska veta att det känns att skriva ett känslomässigt jobbigt innehåll. För när man skriver något som känns i hjärtat blir man sårbar och naken.
Å vågar man inte vara sårbar så blir man en av dom som aldrig säger något högt- utan håller allt inom sig alternativt pratar bakom ryggen. Jag vill aldrig bli en sån. 

Så därför, är det något, säg det till mig. Kom inte fram till mig på fyllan och skäll/beundra/uttryck dina känslor, ta det direkt när du känner dig arg/inspirerad/förolämpad. Tack!

Jag ber om ursäkt på förhand om jag kommer såra någon. För det kommer jag göra, igen. Ett flertal gånger.